Sprachspiel

@sprachspiel

Skriver mest poesi, och en del annan prosa, but also some poetry, and some other prose.

7,245 words

instagram.com/sprachspield @sprachspield Guestbook
You'll only receive email when Sprachspiel publishes a new post

Torrdis

Just nu finns ingen väg ut.
Just nu finns inget bortom intet bortom oss.

Jag finner mig ituförd och spridd för vindens vågor.

Något hjälper mig att bli.
Och jag andas, och världen blir till.

Kramar

Världen saknar vuxna som vet,
att barnens motvilja måste härdas ut,
deras enträgna tystnad mötas lugnt,
för att skona dem den ånger som allting kuvar,
det fenomen -
säkerhet som möter sanning,
motvillig illvilja, egenmäktigt inåtriktad -
som känner,
att en sann önskan lämnad osökt,
dödar unga då och nu.

Nästan

Jag förstår att en andedräkt sväljes lätt.
Men är jag inte blid och tom,
om jag inte andas tungt?
Är jag inte allt som inte finns?

Rösten i mig är en sluten krets,
och den skriker odrägligt högt och beständigt.
Snälla döda all denna våta sand och slå mig vaken,
så ska jag göra mitt allra näst bästa, alltid,
men aldrig allt.

De många skalen i hem och huvud

Igen, åter, igen är här havet,
och en liten kontinent av vågorna ovan,
ett litet hopp upp.
Här blundar jag öppet,
då jag har dött för de dödas skull,
för trött för att höras ut,
lustigt dömd till att födas ond,
och tom,
och ond på allt inom.

Så fort jag blundar ser jag sanningar växa.
Då är en skär dag av månen en galär i denna vinter,
Och den bryter is med is, med vänner och vin.

Grått och mänskligt surr runt träd som torn.
Inga moln väger så.
En lång levnads öde bruk av tid,
en stark sprängning följd av en till,
en vilande massa, matt däri –
alltjämt bultar kroppen ihärdigt vid.

Kanske kretsar allt kring graven här intill.

Avfärd

Havet är mer än vågor och liv,
bruten is.

Se det stilla havet,
Som ett skal.
Lev långsamt, i alla fall fri.

Jag hoppas kunna tro,
Mer på gråt än på grin,
Och kärlek, och vind,
Och hopp, och liv;
Förädling förd itu, inuti.

Vänd mot världen

Det må ske att jag lyckas,
en sen dag,
men övriga nätter andas jag kort,
hör dammets surr i rummet,
och i tomrummet närmast mig,
omkring och i mig.
Grått och mänskligt surr,
runt träd och torn -
inga moln väger så.

Kanske, och det måste,
men för stunden,
och för dagarna som väller över och förbi mig,
krävs för det en absolut trötthet.

Kanske när dagarna klär mig,
kan jag evigt vara vänd mot världen.

Fjätter

Den är bortkastad, denna oro, och den finns,
och givet ges alltid att all förtvivlan inte är av ondo.
Otäckt virvlar detta högst.

Stiltje.
Som ju är här,
är inget så stilla som allt i vår värld
när det rör sig överallt, alltid.
Så är jag.

Det ska finnas vetskap, tanke och beredskap,
alltid.
Jag behöver belägg för förenandet av allt,
men framför förenandet står rädslan för enhetens ensamhet.
Och ovisst mycket annat.

Om än det ena, än det andra,
in,
en omöjlig stapel.

Jag är nu tillräckligt arg för att vara ärlig.
Och jag ser.
Så nedrigt det enkelriktade föraktet är.
I intet, nu riktas, så förenklas allt.
Till det surrande färglösa, hejdlösa,
faller det egna och det varaktiga,
det saknade –
invid branden, livnärd,
ligger löftet om evigheten.

Krims, krams, trams.
Väger stackens varje strå,
verkligen lika mycket?

Hågkomster

Det var en gång en som sa,
att var gång du drömmer,
glömmer du det fläktande regnet.

Min vän har runda kanter,
och är lugn som en grottmålning.
Min vän är bara barnet –
så späd och så rädd,
så feg och så ful.

Min vän, kom hem, kom rätt igen.
Bli allt du är,
och lämna det hängandes kvar,
jämnt och beständigt – alltid blitt.

En kall morgon förestår,
när jag här inväntar en ny dager.
Min vän möter mig i hallen -
mitt hjärta skuttar och förfaller.

Hököga

Hejdlöst lever jag ihärdigt,
på så sätt på flykt, från och till,
att finna mig i att finnas till.

Bryter jag mig loss och ser,
håller det sig fast inom oss.
En evighet större än er andra,
evigt långt borta från mig.

Skämt åsido, för evigt, om än omöjligt,
får du inte glömma att klandra dina nycker.
Ensliga där de står -
utan upptakt, inget slut,
finns en enda upptäckt:
Att finnas under bromssträckan,
det är allt jag förmår.

Hur kan oförmåga och förmåga dela en i två?

Någonstans däremellan

Elden, vattnet, bergen, molnen.
Mina varmaste ögonblick i evigheten.
Mina största omfamningar av kärleken.

Blanda bort mig,
och lyft min samling högre än jag kan se,
och göm glömskans vittrande spår i grönskan.
Det kommer aldrig att bli mer,
men inte ska det gödas,
till det grönaste gräset på jorden.

Allt jag är -
Ett fält, en dal, en blandning av,
allt jag har.
Allt är möjligen ofrivilliga val.

Jag ser allt,
skuggor under dimman.
Och allt jag är består.

Bortdrömd, bortdömd, bortglömd,
Och även,
Stor, men
stormen är nu kommen.
Vad gör vi när regnet dödar spindeln?

En dikets värld

En krans av fjärilars vingar väger ingenting på vågor –
sådana vida vägar är tömda stigar mellan stränder.
Lösryckta stunder, nu fria, så få,
alla en vag tanke om en klar dag.

Såsom alltid, även i dånande storverk,
finns ingen sanning sagd som inte lämnats övergiven.

Fjärilskrans, tyngd.
Vid frihet, upplöst.

Allt är tid och osämja.
Ingenting hinns med.

Verklighetens mönster smyger förbi.

Fjäril

Mitt glashus är nästan,
lika hårt som sten,
och väggarna är svarta.
Men jag tar mitt ansvar,
så taket är vitt.

Skärpan vägrar infinna sig,
där jag sitter i huset,
byggt på ostadig grund,
där solrosorna skyr solen,
och gräset flyr jorden,
och luften surrar.

Bortom min gård,
finns ett liv i lågor.
Jag skriker,
tyst för mig själv,
för jag vet,
att kring varje grav finns minst en lag.

Så jag blundar för att se,
andas bortom min kapacitet.
Men slutna ögon stänger inte ute skenet,
som bränner bort värmen från allt jag ser.

Vägen kransas av blänkande, vita bär,
söta eller sura endast i stunden.
Vad säger det om vägen,
annat än att den ingenstans bär?

Värmen får mig att frysa,
inifrån ut.
Känslan liknas närmast med att kliva ut i kylan,
eller på sätt och vis in i värmen,
in i hallen.
Nästan så, men med kroppen vänd ut och in.

När det väl kommer till kritan,
lyfter jag pennan från bordet,
men sällan rinner det något ur mig.
Jag brinner.
Hår, här och här.
En tår.