På promenad, mellandagarna 2022

Gick med hunden runt viken. 6 km och lite på en timme. O gick med första delen, vid stranden orkade han inte längre, utan svängde om och gick hem. För dålig kondis och fel kläder var väl ursäkterna. Det störde mig egentligen inte, för jag hade nog tänkt gå ensam. Ensam med mina tankar och den konstiga livskris som håller på.

Eller kris är väl fel ord. Det är väl helt vanligt att ifrågasätta sin rätt till existens när man når medelåldern. För mig utlöstes det ordentligt under pandemin. Fanns väl under ytan tidigare också, men pandemin satte igång saker inom mig som borde ha lösts för länge sedan. Jag botade allt med deppighet, surhet och alkohol. Alkohol är inte passligt för mig. Har väl aldrig varit det någonsin. Men det gav en utväg, en sorts frihet från tomheten och känslorna av onödighet. Döden närvarande, inte längre något som bara hände i tredje världens länder. Inte länge sen det stora döds-året heller, då min far, svärfar och båda sönernas nära kompisar dog.

Och sakta tog väl ölen över. När jag sen sist och slutligen fått nog av att förklara mig och mina val, så fanns bara det självklara kvar. Låta bli att dricka och stå ut med tomheten. Nu, sju månader senare så kan jag ju konstatera att uthållighet inte är ett problem för mig. En dag åt gången och allt det. Inget pris, inget mål annat än att gå nykter i graven. Ingen som berömer en, och varför skulle någon – de flesta klarar av att leva med alkohol helt bra.

Så vad nu då? Snart femtio och så. Ett jobb där jag inte kan egentligen utvecklas, men där jag med min ringa talang klarar mig.

Behöver fokus

Skärpa och fokus. Vad göra när man vill göra allt? Finns inte längre tid att bli bra på vad som helst och allting, och vem orkar ett liv som levt mediokert. Det måste levas fullt. Men enda sättet att leva fullt är egentligen bara att fokusera på en sak. Jag har tänkt välja musiken och klarinett. Det får komma i första rum. I andra allt annat som kan ge mig tillfredställelse och innehåll, som tex cykling, motion.

Som en del av musiken och för att klara det, så behöver jag sinnesro, så allt zen och yoga behöver också få utrymme. Dom hjälper också att få mig att fokusera på det valda, det väsentliga. Genom dom räknar jag med att förstå hur lite jag egentligen behöver, för stor del av ångesten kommer från begär. Behöver en ny telefon, en ipad, en ny penna och en snyggare kalender. Alla dessa prylar och saker är bara olika sätt att distrahera mig.

Jag behöver inte nå de 10.000 steg eller mer som min motionsklocka säger att jag bör ta dagligen. Jo, jag vet, motion hjälper när knoppen är tom, men det är inget självändamål. Läser att kroppen kring femtio inte heller längre klarar av att upprätthålla muskler på samma sätt, eller utveckla nya. Så har ett kort till simhallen, har tio gångers kort på en yogastudio som jag använt en gång. Har nya simglasögon för "min hobby", men har inte gått en gång med dom i vattnet ännu. Eller en?

Av behoven, så känner jag att ensamhet, att få vara i lugn och ro kunde hjälpa. Att få tid att återhämta mig själv från allt brus som omger mig konstant. Mest är det i mitt egna huvud det brusar och därför drack jag ju. För jag orkar inte lyssna på mig själv tjugofyra timmar i dygnet, men här är "jag" fast. Och det att "jag" konstant bekräfta mitt egna ego är ju inte särskilt zen. Så de få glimtar av den verkliga innebörden i zen jag fått är uppmuntrande. Det finns en väg från begäret, från egot till något större. Inte religion utan livssyn. En infallsvinkel så enkel och uppenbar att man knappt kan uppfatta den. Det finns inget "jag".